ingridofsweden

en dag var det jag som hade blivit vuxen. jag ser mina barndomsidoler vara gråhåriga. aldrig har tiden känts mer påtaglig. tio år, kunna säga tio år, och minnas varje år. ungdomen hugger till. jag har glömt bort nåt. som jag minns, alltid, i en vers påminns jag om det. i en refräng har jag glömt nutiden. det är något under huden, en slags tacksamhet som kliar lite och delar sig. och gapet, som öppnat sig. jag fattar ingenting. jag förstår inte längre, vad jag förstod då, jag ser bara människor nuförtiden. aldrig hjältar. vart tog hjältarna vägen? i alla människor. ungdomsnaivitet är det vackraste jag vet när jag är ledsen. tänk att det fanns en tid när vi inte brydde oss om ifall det redan var sagt, när jag lät mig läras av allt utan nån dum stolthet och frågade och ifrågasatte och tänkte högt hela tiden. när musik var ny. alla böcker var olästa, ingen väg var upptrampad och glasrutorna gömde sig för de var så skarpa, de förstorade fel saker men jag krossade dem och tog mig vidare. vissa saker har jag skrivit hundra låtar om och andra försvinner inte för de får aldrig vädras. jag har varit så vuxen, vuxnast av alla, jag kunde lära er allt om ni hade gett mig en chans. det känns som om allt vi gör nu är att dricker öl och glömmer bort allt allvar jag orkar inte ens tänka jag orkar inte vara ledsen mer varenda kväll för konstiga saker. jag måste skriva lite bara. jag fattar ingenting. jag orkar inte glömma. orkar inte fatta.