ingridofsweden

hej vän
tack för tonerna


tö, sol, motivationen hej mig



älskar när det är mjölkigt i hjärtat som mjölksyra, lite matt fast fint

en dag var det jag som hade blivit vuxen. jag ser mina barndomsidoler vara gråhåriga. aldrig har tiden känts mer påtaglig. tio år, kunna säga tio år, och minnas varje år. ungdomen hugger till. jag har glömt bort nåt. som jag minns, alltid, i en vers påminns jag om det. i en refräng har jag glömt nutiden. det är något under huden, en slags tacksamhet som kliar lite och delar sig. och gapet, som öppnat sig. jag fattar ingenting. jag förstår inte längre, vad jag förstod då, jag ser bara människor nuförtiden. aldrig hjältar. vart tog hjältarna vägen? i alla människor. ungdomsnaivitet är det vackraste jag vet när jag är ledsen. tänk att det fanns en tid när vi inte brydde oss om ifall det redan var sagt, när jag lät mig läras av allt utan nån dum stolthet och frågade och ifrågasatte och tänkte högt hela tiden. när musik var ny. alla böcker var olästa, ingen väg var upptrampad och glasrutorna gömde sig för de var så skarpa, de förstorade fel saker men jag krossade dem och tog mig vidare. vissa saker har jag skrivit hundra låtar om och andra försvinner inte för de får aldrig vädras. jag har varit så vuxen, vuxnast av alla, jag kunde lära er allt om ni hade gett mig en chans. det känns som om allt vi gör nu är att dricker öl och glömmer bort allt allvar jag orkar inte ens tänka jag orkar inte vara ledsen mer varenda kväll för konstiga saker. jag måste skriva lite bara. jag fattar ingenting. jag orkar inte glömma. orkar inte fatta.

bortskämd med timmar skrivarpromenaden genom åren. nu i tidsloppet hinner jag aldrig titta.

mm, bekymmersfrilättheten som en liten höghetsdimma, på tiden!

lilla bror. du önskar du kunde vara här, men det är du. jag önskar jag var hos dig och det är jag.

kärlek är större en orättvisa, glöm inte. jag älskar dig så mycket.

linslös har sin charm i det hela och det hela lagades faktiskt med vår långsamma besökare. fångar allt på dagen. inne. längst in och i början. okej!

gammal skrivmaskin gammal grammofon vindslukt sälla någon lukt. trycksvärtan, kanske. rinnighet, rinn av rinn av, ta med dig saltet. kanske kan man aldrig vara här. vad är det som ska vidare då? kanske och. skräms inte för du är aldrig rädd. du ger bara sol till alla som ser dig.
st:  våra resor. något mer som när. ja. det är alltså inte åruppradaren eller placeringskänslan nej, har framfötter men de här dagarna liknar fan inga andra dagar.

overkligheten kylan väntetiden och det andra och när det händer mycket skriver lite och tankar och salt och salt.


jag vet inte. raderar tre inlägg om skuld för jag vill lura mig att jag raderar konstiga känslor.


såhär känns det: jag väntar på att få säga förlåt. men det finns ingen att säga förlåt till. ibland blir sånt till låttexter men då tar dom med sig och jag gillar ordet dom. jag måste skriva klart bara. salta jävla väder salta jävla nätter och tysta iskalla jävla utomhus. nej men alltså jag tar inte med mig nåt sånt jag lämnar det där jag lämnar det där det är skriver när. sedan går jag iväg.

overkligheten borta

kanske börjar ännu tidigare men har hållt mig jättelänge: jag vill ha vår jag vill ha vår jag vill cykla

många händer