farväl
hejdå tony. nu får du ro.
ida. ingen tvekan råder när jag säger du är den starkaste personen jag vet.
ord. känns så smala och tunna. jag vill skriva att det är orättvist. det är inte bara orättvist. ofattbart. så jävla jävla overkligt. älskade ida. jag vet inte ens var jag ska börja. fan.
alltid har du varit självständig. nästan med uns avund såg vi hur du blev vuxen. beundransvärt målmedveten. medan vi tonårsfumlade byggde du ett vuxenliv vi fortfarande var lite rädda för. din lycka sken. trevande efter såg jag den slå sig till ro. ert hus. åh ida.
det skulle inte bli såhär. det skulle inte bli såhär. jag kan inte förstå. det är så orättvist.
23 år blev tony. idag begraver ida pappan till sin dotter. som du kämpat. starka, starka ida. inte ett ord om dig själv har du sagt, bara om alla andra som stöttat dig, om din tony och din emma. du har aldrig skrivit ett klagande ord. i bittra fucking jävla hårda stunder har du inte bara bitit ihop. du har sett framåt. bara agerat effektivt och lett i alla soliga små luckor i kampen.
ett år från att ni fick diagnosen är han borta. inte är det så att någon förtjänar svåra sjukdomar eller att livet är rättvist men det är fan absurt hur orättvist det här har varit och jag är så nära på att skriva att ni förtjänar det minst. ärligt talat. brutalt ärligt. jag tänker verkligen så. överflödet av otacksamma människor. medan de finaste vars önskan bara var att få leva sitt liv tillsammans, bli gamla tillsammans, få barnbarn, drabbas. här sitter jag och skriver om det på en blogg som ett barn av sin tjugohundratid, det verkar helt oändligt jävla meningslöst, jag vet inte riktigt vad jag håller på med men det känns mindre ledsamt och lite hedrande. det gör det. jag vet inte hur jag kan hedra ditt liv tony. finnas för ida. som nu måste ta hand om emma själv.
du kommer klara det, du är den som klarar det, du är den som klarat det. fina ida. goda ida. livet blir inte som man tänkt sig skriver du.
det blir det inte. men den enda som sätter begränsningar är en själv. vi är friska, allt kan vi göra. jag ska leva mitt liv och förstå det, på så sätt kanske jag hedrar dig tony.