ingridofsweden

för mycket kaffe och jag tänker på en scen. gräsmattedrömmar och gröna träd.


på natten drömmer jag i färger, dofter, med smaker. sånger uppfinns. när jag var dagisliten var jag förundrad, minns hur jag frågade någon vuxen hur vi vet att världen verkligen finns. fint första existensiella-frågor-minne.


läste en bekants blogg där han skrev om en återkommande dröm han har. kom att tänka på en dröm som följt mig hela livet:

den börjar alltid med att jag åker tillbaka i tiden. med en överlägsen overklig känsla umgås jag med vänner som ännu inte vet att vi kommer lära känna varandra. jag njuter av att känna till mer än dem. lite lurigt. lite magiskt. ibland ger jag dem en tjuvtitt av framtiden, utan att avslöja att jag är därifrån, bara ler lite hemlighetsfullt.
men efter ett tag får jag obehagkänslor. av ensamheten. känslan blir mer och mer panikartad. och jag blir jätteledsen. berättar för vänner att vi kommer att bli vänner. försöker hopplöst förklara. berättar saker som vi har gjort, eller kommer att göra då. saker om dem som jag ju inte skulle kunna veta om vi inte var vänner. men ingen förstår.
sedan vaknar jag alltid ledsen.