"moln"
alla de hennes ord från förr som starkt skjuter åt oräknerliga håll fångas av mig på mitt eget sätt
och stillar något som för ofta rinner över innan jag hinner suga in det i de vattenfyllda lungorna
i ständigt sökande och en uns avundsjuka mot de nöjda med nuet -viska: som är det enda att komma fram till- kan min förvirring på spårvagnen om tid och rum kännas trygg i att vara delad
Kommentarer
Trackback