ingridofsweden

höstkänslad.
succesivt släktforskad. skidbokad.
aldrig verklighetsfattad.
villkommainig. snälla!

flyttläsa är bokoverkligt

påminnelsraderare är ovälkommet


konstgörare plus lär sig

ledigledigledigledig

som många gamla låtar och bussen hem till dig en kylig morgon stannade vi i sängen och snön och storheten i att småstaden inte ströp

det är svårt ibland här att samla splitter och vränga hornhinnorna. lugnet växer med tiden skulle jag vilja säga till ett barn för något årsedan men vad vill jag säga om något år. inget vill jag veta tack så förstå att det inte velat heller. tid går inte, tid kommer.

hade önskat hade önskat.

du skimmererar dagen och eftersmakar fucking gott fan.

jag vill äta hennes klänning. allt som ser ätbart ut är snyggt. alla kläder och hår som är nära färgämnegodis.

myskväll, mer sånt här tack!


<3

cirkeltiden gör alltid kortvariga ögonblickshopp ner i spiralen till under vad som skedde sker i en känsla igen med dofterna kanske och något som inte sågs då just det det efterögat fattar. fina tid. livet nya började för nitton månadersen.



cirkeltiden vill påminna och förbereda tror jag. den håller samman tiden som en fokuseringsförminskare. vågbrytaren kan vara namnet.

utkastens tillhåll.
passar rätt nu också de orden men i andra pusselzoner:


jag drömmer att du är gammal.
inget kan vara nära inpå. allt måste jag fly från en liten bit, klättra upp för en överskådlig blick. jag vill ha en hylla ett hyllplan att kika från.

kanske vara med bara mig själv. lära mig att vara den som drar i tanketrådarna när de fladdrar och spänna och spärra upp och låna ett och annat ord gjorde jag senare i mappar som ligger nära till hands.

nej. höst?

fokus?

ett kryphål?

alla bor i mitt hjärtansvar men jag måste lära mig att det inte är så.

jag behöver verkligen skriva.









min egen huvudknackare hinner ikapp och ögonen blir tunga.

något i sommaren har försvunnit och vindarna är kalla.

har inte tänkt på länge inte skrivit en enda sida.

hejdå tony. nu får du ro.



ida. ingen tvekan råder när jag säger du är den starkaste personen jag vet.
ord. känns så smala och tunna. jag vill skriva att det är orättvist. det är inte bara orättvist. ofattbart. så jävla jävla overkligt. älskade ida. jag vet inte ens var jag ska börja. fan.


alltid har du varit självständig. nästan med uns avund såg vi hur du blev vuxen. beundransvärt målmedveten. medan vi tonårsfumlade byggde du ett vuxenliv vi fortfarande var lite rädda för. din lycka sken. trevande efter såg jag den slå sig till ro. ert hus. åh ida.

det skulle inte bli såhär. det skulle inte bli såhär. jag kan inte förstå. det är så orättvist.

23 år blev tony. idag begraver ida pappan till sin dotter. som du kämpat. starka, starka ida. inte ett ord om dig själv har du sagt, bara om alla andra som stöttat dig, om din tony och din emma. du har aldrig skrivit ett klagande ord. i bittra fucking jävla hårda stunder har du inte bara bitit ihop. du har sett framåt. bara agerat effektivt och lett i alla soliga små luckor i kampen.

ett år från att ni fick diagnosen är han borta. inte är det så att någon förtjänar svåra sjukdomar eller att livet är rättvist men det är fan absurt hur orättvist det här har varit och jag är så nära på att skriva att ni förtjänar det minst. ärligt talat. brutalt ärligt. jag tänker verkligen så. överflödet av otacksamma människor. medan de finaste vars önskan bara var att få leva sitt liv tillsammans, bli gamla tillsammans, få barnbarn, drabbas. här sitter jag och skriver om det på en blogg som ett barn av sin tjugohundratid, det verkar helt oändligt jävla meningslöst, jag vet inte riktigt vad jag håller på med men det känns mindre ledsamt och lite hedrande. det gör det. jag vet inte hur jag kan hedra ditt liv tony. finnas för ida. som nu måste ta hand om emma själv.

du kommer klara det, du är den som klarar det, du är den som klarat det. fina ida. goda ida. livet blir inte som man tänkt sig skriver du.

det blir det inte. men den enda som sätter begränsningar är en själv. vi är friska, allt kan vi göra. jag ska leva mitt liv och förstå det, på så sätt kanske jag hedrar dig tony.

jag kom hem till höst.

ITcrowdkärleken

utkasten växer. jag skriver mest att jag behöver skriva.

försöker förklara för min hjärna att det är den som skapar problemtankar som inte existerar.

http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com

äntligen kom regnet.