ingridofsweden

varm luft i en hamn med oöverskådligt stora båtar och sommarnattsliknande vatten.

det är då skillnad på vitlökspress och vitlökspress. i backspegeln ser jag minnen från mitt liv med den gamla vitlökspressen som om tillvaron var fin. men nu när jag förstår känner jag mig grundlurad av mig själv. vilken illusion jag levt i! gång på gång frågar jag mig: hur kunde jag tro att den var duglig?
en ny era.
min nya vitlökspress och jag. vi är oskiljaktiga. det här är början på en lång kamratskap.
finessen sitter i dess tradiotionella utformning. kanske var jag tvungen att gå igenom tiden med den gamla vitlökspressen för att förstå skillnaden, och inte ta den smidiga men ack så effektiva pressningen av klyftorna för given. jag vet vad ni tänker nu. att jag lurades av den gamla pressens fina yttre. och jag skäms över att säga: JA! ni har rätt. men ni ska veta att jag lärt mig en läxa.

jag har skrivit en visa till min nya vitlökspress:
åh vitlökspress. du är det bästa som hänt den här veckan. du är så blank, du är så fin. och den gamla kanske var fin den också. men du är ännu bättre. när jag ser dig blir jag sugen på vitlöksmat. kanske spenatpaj. eller nåt annat.

för mycket kaffe och jag tänker på en scen. gräsmattedrömmar och gröna träd.


på natten drömmer jag i färger, dofter, med smaker. sånger uppfinns. när jag var dagisliten var jag förundrad, minns hur jag frågade någon vuxen hur vi vet att världen verkligen finns. fint första existensiella-frågor-minne.


läste en bekants blogg där han skrev om en återkommande dröm han har. kom att tänka på en dröm som följt mig hela livet:

den börjar alltid med att jag åker tillbaka i tiden. med en överlägsen overklig känsla umgås jag med vänner som ännu inte vet att vi kommer lära känna varandra. jag njuter av att känna till mer än dem. lite lurigt. lite magiskt. ibland ger jag dem en tjuvtitt av framtiden, utan att avslöja att jag är därifrån, bara ler lite hemlighetsfullt.
men efter ett tag får jag obehagkänslor. av ensamheten. känslan blir mer och mer panikartad. och jag blir jätteledsen. berättar för vänner att vi kommer att bli vänner. försöker hopplöst förklara. berättar saker som vi har gjort, eller kommer att göra då. saker om dem som jag ju inte skulle kunna veta om vi inte var vänner. men ingen förstår.
sedan vaknar jag alltid ledsen.

jag försöker lära mig.



klockan är tre och fåglarna snackar redan. någon klackade på gatan hem hörde jag. mitt fönster är öppet. jag har städat morotsbitar från en lucka. det luktar vinäger i köket.

det är fan svårare just nu att komma på varför jag skulle öva  än att vara det. mådde lite illa när jag kom hem idag. då ville jag stänga in mig istället för att stänga ute.

jag vet inte hur människor tänker. jag fattar inte nånting. de kallar det diisträ bara för att hela värllden har nät runt sina tankar och hittat ett ord som heter fokusera. vissa behöver inte ens göra komiihåglistor. jag kan inte inte ens höra en fågel snacka utan att spinna på hjärnsnurran. så kom avnundsjukan för människor med en målmedveten blick mot en punkt jag undrar hur skuggan faller av och nyanserar och sätter livspenseln mot munnen och kladdar upp allt som vanligt.

ner för backar från lunden i natten med  en aning ljummen luft nånstans i kylan och bekväma skor och en gammal ton och alltid mycket tankar som glömmer bli ord på tangent sedan.


han som sitter på min pakethållare satt i väskan en gång som en dubbelsjäl.


jag tror mer än någon men sparar en stad av händelser som kunde varit förklädda, orden, i finare kläder om jag bara visste om dem.


sårbar är stark vet du. namn har människor. fantasi som barn. jag tror mer än någon men sparar tills tyngdlagen drar och väntar in i det sista att sålla.


många fina hemligheter bor ensamma. stor plats. hjärta är ett torg. samlas där. men jag målar på er. som magifärgen jag lägger på få.

Mpepp och otålig vårväntan tina lilla mark och vakna men nu väntar fin kväll och om sisådär tio månader mångfaldiga länder

han där överlägsna willy wonka alltså.



ett känns lite kort och syndigt att erkänna.

nu tänker jag också på en påminnelse från mig själv.

och det överväldigande ofattbara får ingen blick för det gömmer sig i något smått. att andra tänker samma är, som vi sa om att tvivla är det sista om ologikens logiska, alltid kittlande.


vintern är borta ur mitt huvud. sömnen kom tillbaka. fokuseringen med den. resepeppen bor i andetagen och som ny musik att upptäcka, oändliga värld!

ikväll. var äntligen. en vårkänsla. jag kunde inte anat att det skulle vara en vårkväll som skulle vara försmaken. och vilken mersmak.

och med våren något nytt i luften fast just för en stund var det minnen från cigaretter av skramlade mynt och din randiga tröja ett 2003 när allt var oss i tonårens början

ta bort gruset på gatorna

M i pannan är ett tecken!

dagen jag besteg tvättberget och sönderdelade det i partiklar blev också dagen jag fann den strömska skattkistans oändliga innehåll, gömd bakom hindret snåriga sladdbusken under skrivbordet. jag stack mig papercutade mig. jag fällde separationstårar när jag slängde det som mina sinnens lilla gnutta sunda förnuft sa att man inte kan spara på. aldrig dammtårar i mitt hus, men rörighet eller ordnad oordning som mamma säger. öppna skåpen på egen risk myntade hon också. det var den enda regeln hon hade för mina gäster när jag var barn. det och "gå aldrig hungrig" . nu undrar jag: varför har jag sparat bowlingresultat där jag har 100 poäng mindre än de andra?
var går alla nycklar till?
vad tillhör alla laddare??